Att våga säga sin åsikt i en kritisk analys

Annus artikel om Åvik lekpark är en väldigt beskrivande text men känns dock mer som ett referat än en kritisk analys av parken. För att hänvisa till Markku Ihonens presentation om god kritik kan det konstateras att artikeln om Åvik lekpark inte riktigt framför kritikerns subjektiva åsikter. Detta hade dock kunnat vara början på en bra kritisk analys eftersom en sådan innebär att kritikern, för att återigen hänvisa till Ihonens text, först studerar konstverket in och ut innan en kritisk analys av verket kan göras. Det framkommer dock att skribentens analys av lekparken är en positiv sådan, av de fåtal superlativ hon valt att använda men i en kritisk analys kunde dessa definitivt vara fler.

I sin analys av Tölövikens park har Annina smidigt börjat med att nudda i parkens historia innan hon gått vidare till den kritiska analysen. Här saknade jag dock en lite bättre beskrivning av nuläget, det Annu däremot hade lyckats med väldigt bra. Det känns som att den kritiska analysen påbörjas trots att läsaren inte vet vad man snackar om. Nu råkar ju Tölövikens park vara ett landskapsobjekt som knappast undgått någon inom branschen men en kritiker ska inte utgå från att läsaren sett eller besökt platsen som diskuteras. Å andra sidan kan man kanske konstatera att beskrivningen av parken kommer an efter att analysen framskrider. Den kritiska analysen är rätt lyckad och Annina har presenterat sin subjektiva åsikt om objektet. Men att presentera allmänhetens åsikt om parken är något som torde ha lämnats bort eftersom detta skalla vara hennes personliga analys, inte allmänhetens, något som även poängteras i Markku Ihonens text om bra kritik. Anninas analys av Tölövikens park är dock välstrukturerad och tydlig, även detta viktigt i en god kritisk analys enligt Ihonen.