Föreläsning 6: uppmärksamhet och minne

Mitt första intryck av föreläsningen var att jag inte lärde mig så mycket nytt. Det som jag förstod och som jag tog till mig kände jag delvis till från förr och sånt som var helt nytt klarade jag inte riktigt av att ta in. Att det nya mer eller mindre gick förbi skyller jag på språkmuren, överbelastade overheadbilder och ett lite för högt tempo i föreläsningen. Mina anteckningar är fulla av termer som jag tänkte jag borde kolla upp efteråt för att jag inte hann förstå och anteckna vad de betydde under föreläsningen.

Föreläsaren började med att beretta att vi människor varseblir långt ifrån alla stimulus vi blir utsatta för. Vad vi blir varse om styrs till stor del av vad vi har för målsättning för tillfället och våra föreställningar om världen (mentala modeller). Att dela på sin uppmärksamhet mellan två eller flera saker är mycket arbetsamt så troligtvis är det inte enbart vi män som är dåliga på att göra två saker samtidigt 🙂

Uppmärksamhet har undersökts mycket via behavoristiska undersökningar (detta delområde av psykologin kallas psykofysik). Följande upptäckter härstammar från psykofysiken:
The law of prior entry: “the object of attention comes to consciousness more quickly than the objects which we are not attending to” (källa: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20056554).
Inhibition of return (IOR): “refers to the observation that the speed and accuracy with which an object is detected are first briefly enhanced (for perhaps 100-300 milliseconds) after the object is attended, and then detection speed and accuracy are impaired (for perhaps 500-3000 milliseconds)” (källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Inhibition_of_return)
Cocktailparty-fenomenet: Vi kan följa en diskussion trots högt buller och om vårt namn nämns i en diskussion vi inte följer så snappar vi ändå upp det.

Föreläsaren tog också upp “varhaisen ja myöhäisen valikoinnin mallit” men jag förstod inte riktigt vad de gick ut på (om någon kunde berätta vad dessa modeller kallas på svenska eller engelska skulle jag vara tacksam). Bottom-up och top-down modellerna för varseblivning var dock lätta att lära sig då jag stött på dessa termer i ungefär samma betydelse i många andra sammanhang.

Slutet av föreläsningen behandlade minnet. Två vanliga indelningar togs upp. Den första delade in minnet i primärt och sekundärt minne (grovt sagt för funktionerna ‘uppmärksamhet’ och ‘det förflutna’) och den andra delade in minnet i sensoriska minnet, korttidsminnet och långtidsminnet. Sensoriska minnet tar emot inforamtion utan urval och lagrar det för en mycket kort tid, korttidsminnet kan lagra 5-9 enheter i ett tiotal sekunder medan långtidsminnet kan lagra ett obegränsat antal föremål. Kortidsminnets 5-9 enheter har jag stött på många gånger i mina studier, t.ex. i form av rekommendationer för hur många klasser man skall dela in data i när man vill göra en koropletkarta. Arbetsminnet nämndes också. Det är ett aktivt minne i motsats till korttidsminnet som är passivt men förhållandet mellan dessa förblev lite oklart.

Till sist tre termer.
amnesia = en sjuklig oförmåga att komma ihåg eller skapa minnen
agnosi = oförmåga att känna igen föremål m.m. där sinnet inblandat är oskadat och som ej beror på minnesförlust
neglect = “a neuropsychological condition in which, after damage to one hemisphere of the brain, a deficit in attention to and awareness of one side of space is observed” (källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Hemispatial_neglect)