1. Veckouppgiften

1) Jos kerran aivojen absoluuttinen tai suhteellinen koko ja aivokuoren rypistyneisyys korreloivat älykkyyden kanssa, niin täytyykö delfiinejä sitten pitää yhtä älykkäinä kuin ihmisiä?

Korrelation är inte samma sak som orsakssammanhang, så man kan inte ta hjärnans storlek som ett direkt mått på intelligens. Storleken på hjärnan kan endast ge en fingervisning av hur intelligent en varelse är. Olika delar av hjärnan har olika funktioner så hela hjärnans storlek kan därför inte jämföras organsimer emellan, med tanke på intelligens. Även antalet kopplingar mellan olika delar i hjärnan kan påverka intelligensen. Intelligens är överlag svårt att definiera och mäta. Vår slutsats är att man inte på frågans grunder kan säga att en delfins och en mänskans hjärna är på samma intelligens nivå.

http://understanddolphins.tripod.com/dolphinbrainandintelligence.html

2) Lepotilassa hermosolun sisällä on huomattavasti suurempi konsentraatio K+ -ioneja kuin ulkopuolella. Miksi sisäpuolen potentiaali sitten on negatiivinen ulkopuoleen verrattuna?

Potentialet över cellmembranen bestäms av kombinationen av en elektrisk och en kemisk gradient. Det betyder i praktiken att såväl koncentrationen av molekyler som deras laddning påverkar cellmembranens potential. Då jämvikt uppstår mellan dessa är slutresultaten en negativ laddning över membranet. K+ jonerna är inte de enda laddade partiklarna som påverkar denna laddning, även Cl-, Na+ och Ca2+ är del av jämvikten.

Tortora, G. &Derrickson, B., ”Principles of anatomy & Physiology”, John Wiley & Sons, Inc., 13. upplagan, 2011.


3) Kaapeliteoria kertoo, että paksummissa aksoneissa (kuten mustekalan jättiläisaksoni) aktiopotentiaalit kulkevat nopeammin. Selkärankaisten aksonit on usein päällystetty sähköisesti eristävällä myeliinitupella, jolloin aksoni voi olla ohuempi nopeuden kärsimättä. Mihin perustuu aksonin myeliinitupen hyöty?

Myeliniserade axoner leder till att aktionspotentialen kan framskrida betydligt snabbare än i en axon utan myelin. Mellan myelincellerna finns hål, s.k. Raviers noder. Aktionspotentialen kan hoppa mellan dem. När signalen kommer till en Ranviers nod far en del av jonerna genom cellmembranet och åstadkommer en membranpotential i grannoden. Detta ger upphov till en aktionspotential och impulsen kan fortsätta därifrån. De områden som är täckta av myelin hoppas alltså över och memranpotentialen fortplantas från följande Ranviers nod. Detta fortskridningssätt kallas för hoppande eller saltatorisk fortledning. P.g.a. saltatorisk fortledning kan impulsen nå en betydligt högre hastighet. Saltatorisk fortledning har många fördelar eftersom den både höjer impulsens hastighet och även minskar på volymen och energin som axonen använder.

Tortora, G. &Derrickson, B., ”Principles of anatomy & Physiology”, John Wiley & Sons, Inc., 13. upplagan, 2011.