Som avslutan på denna kurs gick jag än en gång och läste Tuulias blogg. Hennes inlägg om Thorbjörn Andersson reflekterade över i princip alla de frågor som togs fram i anvisningarna för de sista bloggreflektionerna för denna kurs.
“Landskapsarkitekturen är platsens konst.” Sa Thorbjörn Andersson.

I slutet av den förra sessionen och innan jag läste Tuulias inlägg hade jag främst dystra tankar om vi kan uppnå en landskapskritisk globalisering. Allt kommer bara i slutet se ut som projekten på Landezine eller vara definierat enligt ekosystemtjänster. Men via Tuulias inlägg och Thorbjörns citat konstaterade jag att landskapsarkitektur håller bara på att bli viktigare och viktigare, just tack vare globaliseringen. För att runtom i världen faktist kunna bevara specifika platsers egenhet, unikhet och förankringar i kulturella förhållanden, så behövs landskapsarkitekter.
Jag ser att den största risken ligger i att de som inte är utbildade gör en landskapsarkitekts arbete.
Och såsom Tuulia också framställde: att kopiera lösningar är en risk. Som en positiv vinkel på detta lyfte Nea och Anna-Kaisa upp i sina bloggar att när det gäller globala utmaningar, såsom klimatförändringen, så är det bra att kunna söka lösningar av varandra och inte uppfinna hjulet på nytt varje gång. Men även dessa lösningar måste anpassas efter de lokala förhållandena.

Kursen gav mig en ny synvinkel på mitt framtida arbete som landskapsarkitekt. Kursen har fått mig att kritiskt granska den normala praxisen som jag vanligtvis inleder ett projekt med. Är det tillräckligt om jag besöker stället en gång, tar lite bilder, och sen kikar på det via google street view? Är det tillräckligt om jag gräver fram all nödvändig gis-data jag hittar på området? I vissa delar av Finland kanske detta räcker för att jag ska kunna förstå de lokala naturförhållandena tillräckligt för att kunna skapa en bra planering, och med hjälp av Facebook-grupper, hemsidor och enkäter kan jag få en noggrannare uppfattning om hurudan lokal kultur där finns. Men redan om jag skulle röra mig i t.ex. östra Finland, tvivlar jag på att jag skulle kunna uppnå lösningar med tillräcklig kvalité med hjälp av mina “vanliga” verktyg. Jag skulle då definitivt behöva djupdyka i det kulturella kontextet av östra Finland på nått vis. Kanske bekanta mig med någon litteratur som är hemskt omtyckt där. Eller ta reda på vilka filmer som är mest omtyckta, eller hurudan musik man lyssnar på. Vad är lokalinvånarnas definition av en lyckad och skön sommarkväll? Hur spenderar dom bäst sitt sportlov? Vad gör man om man träffas på stan? Hurudana allmänna evenemang ordnas det? Redan det faktum också att jag bara kallar “östra Finland” som “östra Finland” säger ju något om min lokalkännedom i det området. Kommun- och/eller platsspecifik kunskap om historia, identitet och traditioner skulle vara avgörande för att kunna åstadkomma en bra planering.

På grund av mitt modersmål och min mycket Sverige-präglade uppväxt skulle jag ha mycket lättare att åta planeringar i Sverige än i östra Finland. Jag har en bra grund för att förstå lokal kultur runtom i Sverige. Sen om jag skulle lyckas förstå skånskan eller norrländskan tillräckligt bra är ju en annan fråga!

Och såsom jag sa i början av kursen är det viktigaste alltid att vara självkritisk. Bara för att jag kan svenska betyder inte att jag kan automatiskt allt om Sverige. Men denna kurs har definitivt gett mig bättre kunskaper om Sverige och bättre förutsättningar för att lära mig mera. Av alla kurser jag har haft denna vår har definitivt denna varit den med mest lärdomar och reflektion för studiepoängen.

Jag tror på en landskapskritisk globalisering, för detta förutsätter att det finns duktiga och ansvarsfulla landskapsarkitekter: och det håller vi alla som gått denna kurs på att bli. Som en blivande finlandssvensk planerare ska jag i framtiden ställa mig kritisk till internationella fenomen, inriktningar och påverkningar, men också dra nytta av dem.

Och slutligen: borta bra men hemma bäst? Den eviga frågan. Jag tror svaret ligger i definitionen av “borta” och “hemma”. Som tvåspråkig ser jag mig själv som en nordisk invånare. Det spelar inte så stor roll om det handlar om Finland, Sverige, Norge eller Danmark. Alla har vi fantastiska drag, invånare och kulturer. Det att dom är olika är det fina.

Idag i dagens presentationer tyckte jag det än en gång kom fram tydligt såna saker som jag funderat över under kursens gång. t.ex. det att Sverige har en mycket annan kultur kring att dela med sig av anvisningar. Detta framkom både av Tuomas och Annas arbete.

I mitt egna arbete konkretiserades såna saker såsom t.ex. svenskarnas syn på miljön/naturen/landskapet som en resurs. Jag funderade kort på detta i en av mina tidigaste inlägg, hur svenskarna har haft mycket rikedomar=mycket naturresurser under historien. Beskrivningen av riksintressenas och dess värden innehöll samma värderingar såsom jag tycker syns tydligt genom Sveriges historia: naturen/landskapet är en resurs, som man hushåller med. Dessa ord (starkt hänvisande till ekonomiskt värde) hade de använt ordagrant i beskrivningen av Bohusläns landskap.

Svenskar ser ett så stort värde i Bohusläns kulturhistoriska landskap och entiteter att de kontinuerligt gör rapporter, följer upp hur värdena realiseras och allmänt gör ett aktivt arbete för den “ursprungliga” landskapsbildens bevarandes skull.

Sen det som kom fram ur mina texter var att det finns lite olika uppfattningar vad denna “ursprunglighet” innebär exakt och hur noga den bör bevaras.

Bohusläns fiskelägen har haft ganska andra förutsättningar än Skärgårdshavets “utöar”, liknande ställen finns inte i Finland. Men det var fascinerande att se hur Sverige behandlar turism som en fantastisk möjlighet för kulturmiljöernas bevarande. Turismens fördelar framkom inte tydligt i Skärgårdshavets fall. Å andra sidan framkom turismens nackdelar mycket tydligare i Skärgårdshavets fall. Riikkas fråga gällande turismens påverkan på naturmiljön påminde mig om att jag i något skede faktist la märke till hur lite det nämndes om hur turismens negativa påverkningar på miljön i de texter jag läste. Dock avgränsade jag sen mitt arbete så att jag sen inte behandlade det här alls.

I början av kursen nämnde jag att Sverige testar helvilt på nya lösningar. Det verkar som att det här gäller lagar och restriktioner också. De testar och följer upp vilka resultat de ger.

Som inlärningsmål i början nämnde jag att jag ville “vidga mina Sverige-vyer”, bli snabbare på att hitta svenska referenser och motsvarigheter. Detta har jag helt klart lyckats med under kursen, men det har blivit ännu tydligare att fast jag är svenskspråkig vet jag inte automatiskt allt som finns tillgängligt på svenska. Det kräver nog grävande, kritisk tänkande och undersökande ändå, på samma sätt som vanligt.

Jag har äntligen fått vridit temat på mitt skriftliga arbete i en sån riktning att det både intresserar mig och att jag hittar vettiga källor på nätet.

Och i samband med att jag har undersökt hur svenskar värderar, skyddar, sköter och använder sina kust- och skärgårdslandskap ur en kultur-arvs-synvinkel så har jag stött mycket på användning av termen “ursprunglighet”. Det talas om hur landskapets “ursprunglighet” fortfarande är synligt när ett kulturlandskap och dess karaktärsdrag är intakta. Denna term var till en början mycket förbryllande, för vad betyder denna “ursprunglighet” egentligen?

Mina tankar kopplade tillbaka till förra vårens studiokurs om “Lisätty Luonto”. Då var det en frågeställning som presenterades för mig första gången då som jag har mött många gånger efter det – vilken är den “ursprungliga” naturen och varför ska man försöka återställa, upprätthålla och skapa “ursprunglig natur”?

Till exempel så har vi ängsmarker. Det är ett klart faktum att ängs- och betesmarker håller på att försvinna som biotop. Inte bara i Finland, utan i Sverige också.
Men det fanns någon annan slags natur även innan ängs- och betesmarker kom till, så varför spelar det alls någon roll ifall vi sköter och håller gamla ängs- och betesmarker synliga i landskapet?
Men i ängs- och betesmarkernas fall så är det en biotop som har gett en tydlig karaktär åt vissa kulturlandskap. Betandet har varit en näring som har skapat detta tydliga karaktärsdrag i ett värdefullt kulturlandskap som många har en viss bild av i sitt medvetande.
Ursprungligheten i ängs- och betesmarkernas fall är en direkt koppling till äldre generationers formade kulturlandskap.

Så det hela handlar om att upprätthålla en helhetsupplevelse av kulturlandskapet? Ängs- och betesmarkerna är en produktion av en före detta näring som numera är en förutsättning för att vissa kulturlandskap skall kunna bibehålla sin karaktär, sin “ursprunglighet”.

I och med att jag bekantade mig med andras inlärningsbloggar var det intressant att höra att både Eetu och Tuulia anser att historiskt kontext kring landskapsarkitektur och yrket som landskapsarkitekt inte lärs tillräckligt ut i våra studier.

Jag håller just nu på att bekanta mig med “Architecture: The Story of Practice” av Dana Cuff, som är en studie i hur arbete i arkitektur ser ut i praktiken. I introduktionen reflekterar författaren över hur yrket -arkitekt- har skapats i Amerika och skriver i samband med det hur ett arbete “occupation” utvecklas till ett yrke/expertroll “profession”. Att definiera ett yrke är inte lätt. En definition, enligt Cuff är att ett yrke är 1. ett heltidsjobb 2. det har sin egen utbildning 3. det har en yrkesmässig organisation 4.det har ett slags licentiat och ett erkännande som ett yrke i samhället och 5. det har en egen etik och en rätt till självständighet i sitt arbete. Yrken, såsom landskapsarkitekt, utvecklas från arbeten (trädgårdsarkitekt/arkitekt i Sveriges fall) som strävar efter självständighet, social status och kontroll över deras egna arbetsmarknad. Man kan alltid försöka analysera ett arbete och hur stor nivå av yrke det är enligt de tidigare nämnda faktorerna, påstår författaren.

I ett skede av pre-yrke söker yrket sin roll och yrkets utövare är ganska självständiga utövare. Genom standardisering (utbildning, licentiat, organisationer) samlar yrkesrollen kredibilitet och rättfärdigar sin existens bland de som inte har detta yrke och är outbildade.
Yrken är bundna till ett socialt kontrakt med samhället: de får vissa rättigheter och privilegier i samhället i utbyte mot att de bär ansvar för sitt arbete.
Landskaparkitekter avgör sina egna standarder för utbildning och licentiat, men måste bära den  rättsliga ansvaret för sin professionella kompetens.

I Sveriges kontext och i den tidsålder som min grupp undersökte (1900-1920) kan jag tydligt se denna sorts “pre-yrke”-tidsålder. De som utförde landskapsarkitektens arbete då har tagit diverse utbildningar (arkitekt, trädgårdsmästare, trädgårdsarkitekt…), i andra länder, dessutom.  På SLU erbjuds mellan 1936 och 1963 en tvåårig hortonomlinje med Sven Hermelin och Walter Bauer i spetsen men först 1961 skapades den utbildning på SLU som skapade grunden för landskapsarkitekturutbildningen som finns på SLU idag. 1971 “fick utbildningen sån dignitet att man döpte den till landskaparkitektutbildningen”. ¹ Yrket har inte en yrkesmässig organisering förrän 1921 när “Föreningen Svenska Trädgårdsarkitekter” grundas. Först 1970 byter denna förening namn till Landskapsarkitekternas Riksförbund.
Huruvida yrket har ett erkännande i det svenska samhället idag är svårt att säga såhär på rak arm men kanske de presentationer som vi får ta del av i form av veckouppgift 4 fördjupar förståendet i detta. 

Och hur och när har vi gått igenom samma pre-yrke-tidsålder i Finland eller pågår den ännu? 1946, nästan över 20 år efter Sverige, bildas den finska motsvarigheten till “Föreningen Svenska Trädgårdsarkitekter. Suomen Puutarha-arkkitehdit r.y. byter namn år 1979 till Suomen maisema-arkkitehdit ². 1989 inleds den egna landskapsarkitektutbildningen på Tekniska Högskolan. Så sent som 2010 börjar Maisema-arkkitehtipäivä samla landskapsarkitekter och intresserade.

Jag anser att denna jämförelse av utveckling av landskapsarkitektyrket i båda länderna påvisar att landskapsarkitektur och yrket som landskapsarkitekt kan i Sverige åtnjuta en högre social status och en tydligare, mer utvecklad professionell roll.

Och som en sammanfattning tycker jag själv att historiskt kontext lärs ut tillräckligt i vår utbildning. Visst är det bra att veta vad som har hänt och var man själv placerar sig som landskapsarkitekt i det finska kontextet men man kan inte älta historien i all oändlighet – vi som blivande finska landskapsarkitekter är framtiden och har en betydande roll i att utveckla vårt yrke och vårt yrkes roll i det finska kontextet.

¹ Bilder av landskapsarkitektyrket i Sverige, en pilotstudie om yrkesrollen https://stud.epsilon.slu.se/92/1/olsson_h_090421.pdf

² M-ARK.fi https://www.m-ark.fi/mark/historia/

Denna vecka valde jag att bekanta mig med några av de andra inlärningsbloggarna som jag även tidigare läst och varit insiktsfulla.

Tuulia Nikulas blogg har varit ett utomordentligt “extra lager” till min reflektion under denna kurs. Tuulia lyfter upp i sitt senaste inlägg att  “kulturlandskap hittas i betraktarens ögon”. Vissa ser människans påverkan medan andra inte gör det, vissa ser värden var andra inte ser värden. Jag håller helt med om Tuulias åsikt att därav bör man ständigt diskutera om kultur och dess närvaro i landskapet. Att förstå både det som är synligt och osynligt i landskapet är helt fast i betraktarens ögon och dess kultursammanhang.

Svenskarnas tydliga, ständiga och historiska trädgårdsintresse som tydligt visade sig under dagens historiska utredningar (och även i vår grupps utredning) har i sig säkerligen bidragit till utvecklingen av Sveriges kultur och svenskarnas helhetsmässiga syn på landskap.

Jag lyckades hitta ett exemplar av “Svensk Trädgårdskonst under 400 år” som jag nu fått hem på posten. Verkade som ett så pass omfattande verk att det kändes rätt att äga ett. Genast när jag bekantade mig med förordet och inledningen återkom tankar kring kultur & landskapsarkitektur som även jag reflekterat över här i min inlärningsdagbok.

Det nämns hur (1) “öppenheten mot omvärlden som alltid har präglat landet(Sverige)” har främjat en genomgående import av kunskap, intryck och bla. växtsorter som i sin tur har format den svenska trädgårdskonsten/landskaparkitekturen. I sin tur har denna trädgårdskonst formats  (2) av de lokala förhållanden i Sverige – otaliga test med importerade plantor i det hårda klimatet har banat väg för egna, svenska lösningar. Och dessutom, (3) trädgårdskonsten/landskapsarkitekturen i sig är ett perspektiv av en större specifik kultur och hur det växt fram – Sveriges kultur. I trädgården/landskapet syns kulturens värderingar när olika människor har praktiserat planering av dessa – deras drömmar, visioner, ambitioner, framsteg och praktiska bestyr.

Det här tycker jag sammanfattar alla mina tankar hittills på denna kurs kring Sveriges kultur och dess förhållande till formgivning av landskapet, och hur det skiljer sig från Finlands motsvarande förhållande.

1. För det första saknar vi samma öppenhet i Finland, det har jag funderat kring i flera inlägg.
2. För det andra, är våra lokala förhållanden lite annorlunda än i Sverige. Det landskap som Sverige har som vi inte har – allt söder om och inklusive Södermanland och Dalarna – har längre växtperiod, varmare klimat och därav bättre förutsättningar för att plantera, odla och bygga. De svenska landskapen, som förebild och plats för den svenska trädgårdskonsten, skiljer sig lite från de finska. 
3. Och för det tredje, så har trädgårdskonsten som en del av framväxande av Sveriges kultur och nationalidentitet påvisat sig mycket viktig i veckouppgift 3. Här verkar även det som särskilt början av 1900-talet och hela det förra århundradet har spelat en mycket viktig roll för utveckligen av bägge. Sven A. Hermelin (1900-1984) t.ex. har helt klart varit en svensk förebild för utvecklingen av yrket landskapsarkitekt i Sverige, det har framkommit ur flera källor. 

Finlands trädgårdskonst/landskapsarkitektur kan antagligen anses synonymt med Sveriges före 1809 men efter detta tar vi egna svängar som en del av Ryssland samt självständiga. Dessutom, har vi diskuterat med min grupp i veckouppgift 3, att under årtalen 1900-1920-talet, när den svenska landskaparkitekturen ligger i ett slags brytningsskede och håller på att utvecklas massor, så kämpar Finland med förryskningen, första världskriget, självständigheten och inbördeskrig. Inte är det så konstigt att vi inte hann spendera tid på att utveckla vår nationella trädgårdskonst.

Bilder från Vitabergsparken (Guide till Svensk Landskapsarkitektur) konstruerad 1885-1906

Som en liten fortsättning på mitt föregående inlägg så nu när jag lite började fördjupa mig i texter kring Skärgården i Sverige för mitt skriftliga arbete stötte jag på en rapport av Riksantikvarieämbetet som behandlar “Landskap och vindkraft” där följande stycke kom emot:

I Finland känner vi nog stark tillhörighet med både naturen, historien och skönheten i våra landskap på samma sätt som beskrivet ovan; vi är kanske inte bara helt lika lyriska i våra texter om landskapet?

Efter att jobbat med att undersöka påståendet “i Sverige baserar sig skydd av landskap på mera grundlig lagstiftning än i Finland”, kombinerat med diskussioner med min grupp och efter att ha lyssnat på vad de andra hittat kring sina påståenden har jag kanske funderat mest på det ämne som min grupp behandlade till stor del – landskapets betydelse i Sverige.

I grund och botten verkar det som att vi har väldigt liknande värderingar när det gäller landskap. Det som är största skillnaden finns i uppfattningen av vad som är landskap. Som vi konstaterade med vår grupp, skillnaden mellan kulturlandskap och landskaps är inte lika tydlig i Sverige. Men vi har motsvarande värderingar och det tycker jag avslöjades via följande påståenden som presenterades idag:

• Både Finland och Sverige lägger, i många fall, motsvarande mängd pengar och stöd på skötseln av landskap.
• Både Finland och Sverige har länge satsat på att skydda och utveckla skyddet av både natur och landskap. Vi grundade båda våra första naturskyddslagar och våra första nationalparker under början av 1900-talet, och vi gick båda med i landskapskonventionen i början av 2000-talet.
• Både Finland och Sverige satsar på skötsel av skogslandskapen och dess biodiversitet, men på lite olika sätt med lite olika infallsvinklar
• Både Finland och Sverige har tillvägagångssätt för och strävar efter att satsa på grönt i städer

Utredningarna kring påstående nr.7 kring huruvida landskapsplaneringen i Sverige har en tydligare ställning i deras lagstiftning än i Sverige var också något jag kunde sympatisera med. Finlands lagstiftning kring skydd och planering av landskap är inte hemskt tydliga och samtidigt finns det inte riktigt motsvarande i Sverige. Så vi båda har en aningen oklar allmän definition kring hur man ska gå tillväga med landskap, men vi har mycket likadana värderingar, i alla fall på nivå av lagar, ministerium och statliga myndigheter (såsom metsähallitus och naturvårdsverket).

Sen varför arbete med landskap i praktiken ser så olika ut tror jag beror på de aktiva aktörerna inom området. Dessa tankar växte när jag läste både Tuulias och Riikkas bloggfunderingar.
I och med att Sverige har en bild av att vara föresträvande så tror jag svenskar lätt anmanar det tankesättet: som Tuulias exempel av Greta Thunberg. Denna tanke förstärktes av Riikkas konstaterande att landskapsarkitektur är ett yrke/område som är väldigt bunden till sin plats; det förändras och formas enligt sin fysiska plats och dess geografiska ram. I och med att utbildade landskapsarkitekter i Sverige både 1. har studerat vid ett lantbruksuniversitet och 2. lever i en kultur som det är naturligt, rentav förväntat att vara framåtsträvande i så är det inte konstigt att Sveriges landskapsarkitekter och deras arbete känns experimentellt, ledande och annorlunda trots att vi i grund och botten har så liknande värderingar i vårat förhållande till landskapet.

Finland och Sverige – två sidor av samma mynt?

När kursen började var jag lite orolig att jag skulle ta saker föregivet bara för att jag är svenskspråkig. Snart efter det här kände jag harm över att “varför började jag inte studera i Sverige” (vilket var ett alternativ för mig efter gymnasiet jag funderade på).

Känslan att det fann en risk för att ta saker föregivet försvann snabbt. Det finns allt för mycket som jag inte vet och förstår om vårt kära grannland. Och nu i förberedandet av veckouppgift 2 har jag konstaterat att det är givande att kunna jämföra Finland med Sverige, istället för tvärtom (så som jag skulle ha gjort om jag skulle ha studerat i Sverige). Finlands system och bestämmelser är en förståelig referenspunkt när man lever i Finlands kultur. Skulle jag studera i Sverige och försökt jämföra Sverige med Finland skulle jag inte ha kommit långt för jag skulle ändå inte ha förstått finskan.

Men Sveriges kultur och förhållande till landskapet är ännu lite oklart för mig.

Vi har fått lite första inblickar i Sveriges kultur via veckouppgifterna, workshoparna och föreläsningarna. Min första tanke efter och under presentationena av veckouppgift 1 var dock att “hjälp hur skiljer sig det här egentligen från den finska kulturen, det finska skildrandet och förhållandet till landskapet?”. Sen tänkte jag att jag har säkert läst för lite finsk litteratur för att förstå skillnader, att jag har för svag inblick i finsk kultur. Men! Sen undersökte jag andras inlärningsdagböcker. Jag är nog inte den enda som dragit starka paralleller mellan den finska och den svenska natur- och landskapskulturen. Eetu fann bl.a. sin bok väldigt “nordisk” och “kall”, rentav finsk. Nea nämnde också hur hon glömde att hon egentligen rörde sig i Sverige och inte i Finland i sin litteratur.
Så, med andra ord, har nog Finland & Sverige en liknande syn på landskap och naturen.

Därav tror jag också att skriva min skriftliga forskning om ett tema (Skärgårdslandskap) som jag redan är mycket bekant med i Finlands kontext blir optimalt för mitt inlärande.

En karta jag gjorde över gamla fiskeläger i Södra Sverige under analysskedet i studiokursen om produktionslandskapet Östersjön i höst. Kul att några av dessa också syndes i presentationen av Ålevangeliet.

Och så en kort personlig insikt: Jag är finsk även fast mitt modersmål är svenska. Att jag kan svenska gör inte att jag direkt förstår svensk kultur. Knepigt!

Forskade för en helt annan sak och konstaterade att Sverige är nog en föregångare när det gäller att integrera smarta dagvattenslösningar i städer. Det första gröna taket i världen installerades i Augustenborg i Malmö 2001.

Augustenborg, Sverige (utvecklingen en del av EUs Climate Adapt projekt, bilden och källa )

Broshyr om Ekostaden Augustenborg: https://climate-adapt.eea.europa.eu/metadata/case-studies/urban-storm-water-management-in-augustenborg-malmo/augustenborg-brochure.pdf