Jag har äntligen fått vridit temat på mitt skriftliga arbete i en sån riktning att det både intresserar mig och att jag hittar vettiga källor på nätet.

Och i samband med att jag har undersökt hur svenskar värderar, skyddar, sköter och använder sina kust- och skärgårdslandskap ur en kultur-arvs-synvinkel så har jag stött mycket på användning av termen “ursprunglighet”. Det talas om hur landskapets “ursprunglighet” fortfarande är synligt när ett kulturlandskap och dess karaktärsdrag är intakta. Denna term var till en början mycket förbryllande, för vad betyder denna “ursprunglighet” egentligen?

Mina tankar kopplade tillbaka till förra vårens studiokurs om “Lisätty Luonto”. Då var det en frågeställning som presenterades för mig första gången då som jag har mött många gånger efter det – vilken är den “ursprungliga” naturen och varför ska man försöka återställa, upprätthålla och skapa “ursprunglig natur”?

Till exempel så har vi ängsmarker. Det är ett klart faktum att ängs- och betesmarker håller på att försvinna som biotop. Inte bara i Finland, utan i Sverige också.
Men det fanns någon annan slags natur även innan ängs- och betesmarker kom till, så varför spelar det alls någon roll ifall vi sköter och håller gamla ängs- och betesmarker synliga i landskapet?
Men i ängs- och betesmarkernas fall så är det en biotop som har gett en tydlig karaktär åt vissa kulturlandskap. Betandet har varit en näring som har skapat detta tydliga karaktärsdrag i ett värdefullt kulturlandskap som många har en viss bild av i sitt medvetande.
Ursprungligheten i ängs- och betesmarkernas fall är en direkt koppling till äldre generationers formade kulturlandskap.

Så det hela handlar om att upprätthålla en helhetsupplevelse av kulturlandskapet? Ängs- och betesmarkerna är en produktion av en före detta näring som numera är en förutsättning för att vissa kulturlandskap skall kunna bibehålla sin karaktär, sin “ursprunglighet”.