Jag har äntligen fått vridit temat på mitt skriftliga arbete i en sån riktning att det både intresserar mig och att jag hittar vettiga källor på nätet.

Och i samband med att jag har undersökt hur svenskar värderar, skyddar, sköter och använder sina kust- och skärgårdslandskap ur en kultur-arvs-synvinkel så har jag stött mycket på användning av termen “ursprunglighet”. Det talas om hur landskapets “ursprunglighet” fortfarande är synligt när ett kulturlandskap och dess karaktärsdrag är intakta. Denna term var till en början mycket förbryllande, för vad betyder denna “ursprunglighet” egentligen?

Mina tankar kopplade tillbaka till förra vårens studiokurs om “Lisätty Luonto”. Då var det en frågeställning som presenterades för mig första gången då som jag har mött många gånger efter det – vilken är den “ursprungliga” naturen och varför ska man försöka återställa, upprätthålla och skapa “ursprunglig natur”?

Till exempel så har vi ängsmarker. Det är ett klart faktum att ängs- och betesmarker håller på att försvinna som biotop. Inte bara i Finland, utan i Sverige också.
Men det fanns någon annan slags natur även innan ängs- och betesmarker kom till, så varför spelar det alls någon roll ifall vi sköter och håller gamla ängs- och betesmarker synliga i landskapet?
Men i ängs- och betesmarkernas fall så är det en biotop som har gett en tydlig karaktär åt vissa kulturlandskap. Betandet har varit en näring som har skapat detta tydliga karaktärsdrag i ett värdefullt kulturlandskap som många har en viss bild av i sitt medvetande.
Ursprungligheten i ängs- och betesmarkernas fall är en direkt koppling till äldre generationers formade kulturlandskap.

Så det hela handlar om att upprätthålla en helhetsupplevelse av kulturlandskapet? Ängs- och betesmarkerna är en produktion av en före detta näring som numera är en förutsättning för att vissa kulturlandskap skall kunna bibehålla sin karaktär, sin “ursprunglighet”.

I och med att jag bekantade mig med andras inlärningsbloggar var det intressant att höra att både Eetu och Tuulia anser att historiskt kontext kring landskapsarkitektur och yrket som landskapsarkitekt inte lärs tillräckligt ut i våra studier.

Jag håller just nu på att bekanta mig med “Architecture: The Story of Practice” av Dana Cuff, som är en studie i hur arbete i arkitektur ser ut i praktiken. I introduktionen reflekterar författaren över hur yrket -arkitekt- har skapats i Amerika och skriver i samband med det hur ett arbete “occupation” utvecklas till ett yrke/expertroll “profession”. Att definiera ett yrke är inte lätt. En definition, enligt Cuff är att ett yrke är 1. ett heltidsjobb 2. det har sin egen utbildning 3. det har en yrkesmässig organisation 4.det har ett slags licentiat och ett erkännande som ett yrke i samhället och 5. det har en egen etik och en rätt till självständighet i sitt arbete. Yrken, såsom landskapsarkitekt, utvecklas från arbeten (trädgårdsarkitekt/arkitekt i Sveriges fall) som strävar efter självständighet, social status och kontroll över deras egna arbetsmarknad. Man kan alltid försöka analysera ett arbete och hur stor nivå av yrke det är enligt de tidigare nämnda faktorerna, påstår författaren.

I ett skede av pre-yrke söker yrket sin roll och yrkets utövare är ganska självständiga utövare. Genom standardisering (utbildning, licentiat, organisationer) samlar yrkesrollen kredibilitet och rättfärdigar sin existens bland de som inte har detta yrke och är outbildade.
Yrken är bundna till ett socialt kontrakt med samhället: de får vissa rättigheter och privilegier i samhället i utbyte mot att de bär ansvar för sitt arbete.
Landskaparkitekter avgör sina egna standarder för utbildning och licentiat, men måste bära den  rättsliga ansvaret för sin professionella kompetens.

I Sveriges kontext och i den tidsålder som min grupp undersökte (1900-1920) kan jag tydligt se denna sorts “pre-yrke”-tidsålder. De som utförde landskapsarkitektens arbete då har tagit diverse utbildningar (arkitekt, trädgårdsmästare, trädgårdsarkitekt…), i andra länder, dessutom.  På SLU erbjuds mellan 1936 och 1963 en tvåårig hortonomlinje med Sven Hermelin och Walter Bauer i spetsen men först 1961 skapades den utbildning på SLU som skapade grunden för landskapsarkitekturutbildningen som finns på SLU idag. 1971 “fick utbildningen sån dignitet att man döpte den till landskaparkitektutbildningen”. ¹ Yrket har inte en yrkesmässig organisering förrän 1921 när “Föreningen Svenska Trädgårdsarkitekter” grundas. Först 1970 byter denna förening namn till Landskapsarkitekternas Riksförbund.
Huruvida yrket har ett erkännande i det svenska samhället idag är svårt att säga såhär på rak arm men kanske de presentationer som vi får ta del av i form av veckouppgift 4 fördjupar förståendet i detta. 

Och hur och när har vi gått igenom samma pre-yrke-tidsålder i Finland eller pågår den ännu? 1946, nästan över 20 år efter Sverige, bildas den finska motsvarigheten till “Föreningen Svenska Trädgårdsarkitekter. Suomen Puutarha-arkkitehdit r.y. byter namn år 1979 till Suomen maisema-arkkitehdit ². 1989 inleds den egna landskapsarkitektutbildningen på Tekniska Högskolan. Så sent som 2010 börjar Maisema-arkkitehtipäivä samla landskapsarkitekter och intresserade.

Jag anser att denna jämförelse av utveckling av landskapsarkitektyrket i båda länderna påvisar att landskapsarkitektur och yrket som landskapsarkitekt kan i Sverige åtnjuta en högre social status och en tydligare, mer utvecklad professionell roll.

Och som en sammanfattning tycker jag själv att historiskt kontext lärs ut tillräckligt i vår utbildning. Visst är det bra att veta vad som har hänt och var man själv placerar sig som landskapsarkitekt i det finska kontextet men man kan inte älta historien i all oändlighet – vi som blivande finska landskapsarkitekter är framtiden och har en betydande roll i att utveckla vårt yrke och vårt yrkes roll i det finska kontextet.

¹ Bilder av landskapsarkitektyrket i Sverige, en pilotstudie om yrkesrollen https://stud.epsilon.slu.se/92/1/olsson_h_090421.pdf

² M-ARK.fi https://www.m-ark.fi/mark/historia/