Denna vecka valde jag att bekanta mig med några av de andra inlärningsbloggarna som jag även tidigare läst och varit insiktsfulla.

Tuulia Nikulas blogg har varit ett utomordentligt “extra lager” till min reflektion under denna kurs. Tuulia lyfter upp i sitt senaste inlägg att  “kulturlandskap hittas i betraktarens ögon”. Vissa ser människans påverkan medan andra inte gör det, vissa ser värden var andra inte ser värden. Jag håller helt med om Tuulias åsikt att därav bör man ständigt diskutera om kultur och dess närvaro i landskapet. Att förstå både det som är synligt och osynligt i landskapet är helt fast i betraktarens ögon och dess kultursammanhang.

Svenskarnas tydliga, ständiga och historiska trädgårdsintresse som tydligt visade sig under dagens historiska utredningar (och även i vår grupps utredning) har i sig säkerligen bidragit till utvecklingen av Sveriges kultur och svenskarnas helhetsmässiga syn på landskap.

Jag lyckades hitta ett exemplar av “Svensk Trädgårdskonst under 400 år” som jag nu fått hem på posten. Verkade som ett så pass omfattande verk att det kändes rätt att äga ett. Genast när jag bekantade mig med förordet och inledningen återkom tankar kring kultur & landskapsarkitektur som även jag reflekterat över här i min inlärningsdagbok.

Det nämns hur (1) “öppenheten mot omvärlden som alltid har präglat landet(Sverige)” har främjat en genomgående import av kunskap, intryck och bla. växtsorter som i sin tur har format den svenska trädgårdskonsten/landskaparkitekturen. I sin tur har denna trädgårdskonst formats  (2) av de lokala förhållanden i Sverige – otaliga test med importerade plantor i det hårda klimatet har banat väg för egna, svenska lösningar. Och dessutom, (3) trädgårdskonsten/landskapsarkitekturen i sig är ett perspektiv av en större specifik kultur och hur det växt fram – Sveriges kultur. I trädgården/landskapet syns kulturens värderingar när olika människor har praktiserat planering av dessa – deras drömmar, visioner, ambitioner, framsteg och praktiska bestyr.

Det här tycker jag sammanfattar alla mina tankar hittills på denna kurs kring Sveriges kultur och dess förhållande till formgivning av landskapet, och hur det skiljer sig från Finlands motsvarande förhållande.

1. För det första saknar vi samma öppenhet i Finland, det har jag funderat kring i flera inlägg.
2. För det andra, är våra lokala förhållanden lite annorlunda än i Sverige. Det landskap som Sverige har som vi inte har – allt söder om och inklusive Södermanland och Dalarna – har längre växtperiod, varmare klimat och därav bättre förutsättningar för att plantera, odla och bygga. De svenska landskapen, som förebild och plats för den svenska trädgårdskonsten, skiljer sig lite från de finska. 
3. Och för det tredje, så har trädgårdskonsten som en del av framväxande av Sveriges kultur och nationalidentitet påvisat sig mycket viktig i veckouppgift 3. Här verkar även det som särskilt början av 1900-talet och hela det förra århundradet har spelat en mycket viktig roll för utveckligen av bägge. Sven A. Hermelin (1900-1984) t.ex. har helt klart varit en svensk förebild för utvecklingen av yrket landskapsarkitekt i Sverige, det har framkommit ur flera källor. 

Finlands trädgårdskonst/landskapsarkitektur kan antagligen anses synonymt med Sveriges före 1809 men efter detta tar vi egna svängar som en del av Ryssland samt självständiga. Dessutom, har vi diskuterat med min grupp i veckouppgift 3, att under årtalen 1900-1920-talet, när den svenska landskaparkitekturen ligger i ett slags brytningsskede och håller på att utvecklas massor, så kämpar Finland med förryskningen, första världskriget, självständigheten och inbördeskrig. Inte är det så konstigt att vi inte hann spendera tid på att utveckla vår nationella trädgårdskonst.

Bilder från Vitabergsparken (Guide till Svensk Landskapsarkitektur) konstruerad 1885-1906