Efter att jobbat med att undersöka påståendet “i Sverige baserar sig skydd av landskap på mera grundlig lagstiftning än i Finland”, kombinerat med diskussioner med min grupp och efter att ha lyssnat på vad de andra hittat kring sina påståenden har jag kanske funderat mest på det ämne som min grupp behandlade till stor del – landskapets betydelse i Sverige.

I grund och botten verkar det som att vi har väldigt liknande värderingar när det gäller landskap. Det som är största skillnaden finns i uppfattningen av vad som är landskap. Som vi konstaterade med vår grupp, skillnaden mellan kulturlandskap och landskaps är inte lika tydlig i Sverige. Men vi har motsvarande värderingar och det tycker jag avslöjades via följande påståenden som presenterades idag:

• Både Finland och Sverige lägger, i många fall, motsvarande mängd pengar och stöd på skötseln av landskap.
• Både Finland och Sverige har länge satsat på att skydda och utveckla skyddet av både natur och landskap. Vi grundade båda våra första naturskyddslagar och våra första nationalparker under början av 1900-talet, och vi gick båda med i landskapskonventionen i början av 2000-talet.
• Både Finland och Sverige satsar på skötsel av skogslandskapen och dess biodiversitet, men på lite olika sätt med lite olika infallsvinklar
• Både Finland och Sverige har tillvägagångssätt för och strävar efter att satsa på grönt i städer

Utredningarna kring påstående nr.7 kring huruvida landskapsplaneringen i Sverige har en tydligare ställning i deras lagstiftning än i Sverige var också något jag kunde sympatisera med. Finlands lagstiftning kring skydd och planering av landskap är inte hemskt tydliga och samtidigt finns det inte riktigt motsvarande i Sverige. Så vi båda har en aningen oklar allmän definition kring hur man ska gå tillväga med landskap, men vi har mycket likadana värderingar, i alla fall på nivå av lagar, ministerium och statliga myndigheter (såsom metsähallitus och naturvårdsverket).

Sen varför arbete med landskap i praktiken ser så olika ut tror jag beror på de aktiva aktörerna inom området. Dessa tankar växte när jag läste både Tuulias och Riikkas bloggfunderingar.
I och med att Sverige har en bild av att vara föresträvande så tror jag svenskar lätt anmanar det tankesättet: som Tuulias exempel av Greta Thunberg. Denna tanke förstärktes av Riikkas konstaterande att landskapsarkitektur är ett yrke/område som är väldigt bunden till sin plats; det förändras och formas enligt sin fysiska plats och dess geografiska ram. I och med att utbildade landskapsarkitekter i Sverige både 1. har studerat vid ett lantbruksuniversitet och 2. lever i en kultur som det är naturligt, rentav förväntat att vara framåtsträvande i så är det inte konstigt att Sveriges landskapsarkitekter och deras arbete känns experimentellt, ledande och annorlunda trots att vi i grund och botten har så liknande värderingar i vårat förhållande till landskapet.

Finland och Sverige – två sidor av samma mynt?