Som en liten fortsättning på mitt föregående inlägg så nu när jag lite började fördjupa mig i texter kring Skärgården i Sverige för mitt skriftliga arbete stötte jag på en rapport av Riksantikvarieämbetet som behandlar “Landskap och vindkraft” där följande stycke kom emot:
I Finland känner vi nog stark tillhörighet med både naturen, historien och skönheten i våra landskap på samma sätt som beskrivet ovan; vi är kanske inte bara helt lika lyriska i våra texter om landskapet?
Efter att jobbat med att undersöka påståendet “i Sverige baserar sig skydd av landskap på mera grundlig lagstiftning än i Finland”, kombinerat med diskussioner med min grupp och efter att ha lyssnat på vad de andra hittat kring sina påståenden har jag kanske funderat mest på det ämne som min grupp behandlade till stor del – landskapets betydelse i Sverige.
I grund och botten verkar det som att vi har väldigt liknande värderingar när det gäller landskap. Det som är största skillnaden finns i uppfattningen av vad som är landskap. Som vi konstaterade med vår grupp, skillnaden mellan kulturlandskap och landskaps är inte lika tydlig i Sverige. Men vi har motsvarande värderingar och det tycker jag avslöjades via följande påståenden som presenterades idag:
Utredningarna kring påstående nr.7 kring huruvida landskapsplaneringen i Sverige har en tydligare ställning i deras lagstiftning än i Sverige var också något jag kunde sympatisera med. Finlands lagstiftning kring skydd och planering av landskap är inte hemskt tydliga och samtidigt finns det inte riktigt motsvarande i Sverige. Så vi båda har en aningen oklar allmän definition kring hur man ska gå tillväga med landskap, men vi har mycket likadana värderingar, i alla fall på nivå av lagar, ministerium och statliga myndigheter (såsom metsähallitus och naturvårdsverket).
Sen varför arbete med landskap i praktiken ser så olika ut tror jag beror på de aktiva aktörerna inom området. Dessa tankar växte när jag läste både Tuulias och Riikkas bloggfunderingar.
I och med att Sverige har en bild av att vara föresträvande så tror jag svenskar lätt anmanar det tankesättet: som Tuulias exempel av Greta Thunberg. Denna tanke förstärktes av Riikkas konstaterande att landskapsarkitektur är ett yrke/område som är väldigt bunden till sin plats; det förändras och formas enligt sin fysiska plats och dess geografiska ram. I och med att utbildade landskapsarkitekter i Sverige både 1. har studerat vid ett lantbruksuniversitet och 2. lever i en kultur som det är naturligt, rentav förväntat att vara framåtsträvande i så är det inte konstigt att Sveriges landskapsarkitekter och deras arbete känns experimentellt, ledande och annorlunda trots att vi i grund och botten har så liknande värderingar i vårat förhållande till landskapet.
Finland och Sverige – två sidor av samma mynt?
När kursen började var jag lite orolig att jag skulle ta saker föregivet bara för att jag är svenskspråkig. Snart efter det här kände jag harm över att “varför började jag inte studera i Sverige” (vilket var ett alternativ för mig efter gymnasiet jag funderade på).
Känslan att det fann en risk för att ta saker föregivet försvann snabbt. Det finns allt för mycket som jag inte vet och förstår om vårt kära grannland. Och nu i förberedandet av veckouppgift 2 har jag konstaterat att det är givande att kunna jämföra Finland med Sverige, istället för tvärtom (så som jag skulle ha gjort om jag skulle ha studerat i Sverige). Finlands system och bestämmelser är en förståelig referenspunkt när man lever i Finlands kultur. Skulle jag studera i Sverige och försökt jämföra Sverige med Finland skulle jag inte ha kommit långt för jag skulle ändå inte ha förstått finskan.
Men Sveriges kultur och förhållande till landskapet är ännu lite oklart för mig.
Vi har fått lite första inblickar i Sveriges kultur via veckouppgifterna, workshoparna och föreläsningarna. Min första tanke efter och under presentationena av veckouppgift 1 var dock att “hjälp hur skiljer sig det här egentligen från den finska kulturen, det finska skildrandet och förhållandet till landskapet?”. Sen tänkte jag att jag har säkert läst för lite finsk litteratur för att förstå skillnader, att jag har för svag inblick i finsk kultur. Men! Sen undersökte jag andras inlärningsdagböcker. Jag är nog inte den enda som dragit starka paralleller mellan den finska och den svenska natur- och landskapskulturen. Eetu fann bl.a. sin bok väldigt “nordisk” och “kall”, rentav finsk. Nea nämnde också hur hon glömde att hon egentligen rörde sig i Sverige och inte i Finland i sin litteratur.
Så, med andra ord, har nog Finland & Sverige en liknande syn på landskap och naturen.
Därav tror jag också att skriva min skriftliga forskning om ett tema (Skärgårdslandskap) som jag redan är mycket bekant med i Finlands kontext blir optimalt för mitt inlärande.
En karta jag gjorde över gamla fiskeläger i Södra Sverige under analysskedet i studiokursen om produktionslandskapet Östersjön i höst. Kul att några av dessa också syndes i presentationen av Ålevangeliet.
Och så en kort personlig insikt: Jag är finsk även fast mitt modersmål är svenska. Att jag kan svenska gör inte att jag direkt förstår svensk kultur. Knepigt!
Forskade för en helt annan sak och konstaterade att Sverige är nog en föregångare när det gäller att integrera smarta dagvattenslösningar i städer. Det första gröna taket i världen installerades i Augustenborg i Malmö 2001.
Augustenborg, Sverige (utvecklingen en del av EUs Climate Adapt projekt, bilden och källa )
Broshyr om Ekostaden Augustenborg: https://climate-adapt.eea.europa.eu/metadata/case-studies/urban-storm-water-management-in-augustenborg-malmo/augustenborg-brochure.pdf
Jag har snart läst klart Hemsöborna från 1887 av August Strindberg, och förhållandet till naturen handlar i denna tid och i denna text mycket om vad naturen kan ge människorna. Det finns ett textstycke där drängen Carlsson tittar ut över landskapet på Hemsö och ser värdet i ängarna, i skogarna och i djurskötseln. Drängen ser alla möjligheter till att utnyttja naturen och landskapet runt sig, för det är på det de livnär sig på.
I slutet av dagens session nämndes det svenskarnas relation till naturen inte alltid har varit särskilt försiktigt eller känslig. Jag läste lite mera om det Döda Fallet på länsstyrelsen i Jämtlands läns sidor och mycket riktigt så skedde denna naturkatastrof också för att kunna utnyttja naturens resurser till fullo. En vattenkanal byggdes för att timmerflottningen inte kunde gå igenom Storforsen, för där förstördes stockarna i det skummande vattenfallet. I Indalsälvens vårflod 1796 steg vattennivån i Ragundasjön så att den nådde den nya kanalen och bröt igenom grusbarriären som byggts, och sjön rann ut i den nygrävda flottleden. Indalsälven fick ett nytt lopp. Området som uppstod när sjön tömdes blev omfördelad som ny odlingsmark. 1964 blev området dock ett naturreservat, som nu också har t.ex. en utomhusteater och en restaurang. 
Stora Kopparberget, Tiskasjöberg eller Falu gruva, som också nämndes som ett exempel på svenskarnas relation till naturen fick en intressant kommentar av Carl von Linné redan 1734: “Detta är Sveriges största under, men fasligt som Helvetet självt”. Från Kopparbergets hemsida. Lite oklart är det ju förstås om Linné tycker att det är fasligt pågrund av de rådande arbetsomständigheterna (flera arbetare miste sina liv i ras och fallolyckor) eller på grund av exploaterandet av naturens resurser.
Synen på naturens värde har säkerligen förstärkts av Sveriges historiska maktroller. Krigen krävde både pengar och råvaror, och bistods till kronan via skattebetalningar av de båda. Effektivisering av t.ex. malmutbrytningsmetoder bidrag till Sveriges position som stormakt. Sverige hade en betydande roll i Hansan och var ett rikt land, för att de hade mycket naturresurser att utnyttja.
Rasen i Falu gruva orsakades av girighet och rovdrift. Hård brytning orsakade fler och större ras. Bild från falugruva.se.
Synd nog kommer jag inte ihåg var jag läste det här, men någonstans läste jag att “historiskt har en skog inte haft ett värde förrän den huggits ner”. Det här kan lätt iakttas i Mellaneuropa… Men förmiddagens skogsbeståndskartor påpekar annat i Sverige och Finland. Har det ekonomiska behovet att utnyttja naturens resurser trots allt skapat ett cirkulärt tänkande i Sverige och Finland?
Men, i Hemsöborna ojar sig drängen Carlsson över att många sträckor låg i träda och påpekar att det är ålderdomligt och varför göra så när man kan ta gröda varje år istället för vartannat.
Detta kanske gällde detta icke-intensiva jordbruk på den tiden men har lett till utarmande av jordmånar i vår tid…
