Under workshopen när min grupp undersökte material om växtbäddar som var tillgängligt på webben diskuterade vi att det känns som att kunskapen är mycket mera lätt tillgänglig i Sverige. Då talade vi förstås om tekniska ritningar, exempel och sammansättningar av växtbäddar. Men det här gäller mycket annat också.

Jämför man den finska tillgängliga information på landskapsvård, som ett exempel, är det stor skillnad i informationstillgänligheten.

Det finska Jord- och skogsbruksministeriet nätsida om landskapsvård (samt museeverkets sida ) nämner det kort vad det går ut på men har knappt några anvisningar och exempel.
Det svenska riksantikvarieämbetets hemsida om landskapsvård är en annan värld, på samma sätt som tillgängligheten på tekniska exempelritningar.
På Svenska kulturlandskap-hemsidan (nätverk för flera aktörer inom kulturlandskap) har en väldigt extensiv litteraturbank satts ihop, för flera ämnesområden inom landskapsvård, med hänvisningar till t.ex. artiklar, hemsidor, filmer, anvisningar, exempel, mm. om ämnet.

Det är lite som att vi försöker hålla yrkeskunskap hemlig i Finland medan i Sverige utgår man från att allt det mest “allmänna” finns tillgängligt, så att det sen finns gott om information att utgå ifrån när man ska göra mera noggranna, krävande planeringar.

Samtidigt verkar det som att det finns en starkare vilja för samarbete i Sverige. Via Riksantikvarieämbetets sida med titeln “Landskap” nämndes ett exempel, hur ett flertal organisationer gått samman för att skapa heltäckande vägledning kring att sköta träd i offentliga miljöer.

Egen illustration. Kulturen kring information och kunnande känns väldigt annorlunda i Sverige. Man vill försäkra sig om en högklassig utemiljö med hjälp av diverse riktlinjer, nätverk och anvisningar.