Landskapsarkitekt Thorbjörn Andersson

Thorbjörn Andersson är en välkänd landskapsarkitekt som utövat landskapsarkitektur sedan 1981. Han skriver om landskapsarkitektur och jobar dessutom som lärare inom ämnet på SLU i Ultuna, Sverige. Han har fått olika bekännelser för sina jobb, bland annat en Prins Eugene medalj av Kungen av Sverige. Thorbjörn Andersson berättar om sitt yrkesmässiga liv under en föreläsning för Landezine i Ljubljana, Slovenien, i maj 2019.

”Jag har alltid velat planera offentliga platser eftersom jag växte upp på sjuttiotalet, då man blev lärd att alltid sträva mot att göra världen till en bättre plats”. 

Andersson berättar att parker, torg och gator är sådana salgs platser där vi lever vårt vardagliga liv, platser han vill vara med och planer, utforma och påverka. Landskapsarkitektur blev det yrke han valde för detta ändamål. Andersson skulle studera ungefär en termin tänkte han och förklarade för sina lärare att om de bara kunde ge honom sina bästa råd skulle han klara sig. Men det visade sig att det inte är så enkelt. Man kan inte beskriva och utöva landskapsarkitektur utgående från en lista på tio punkter. Eller kanske man kunde göra det men mina tio budord skulle inte vara desamma som dina tio eftersom vi alla ser världen med olika ögon. Då Andersson började utöva landskapsarkitektur i praktiken och själv föreläsa om ämnet fick han ta emot liknande frågor som hans jälv ställt sina lärare. Han har påmints om frågan till och från genom sitt yrkesmässiga liv och ville försöka utforma en lista på tio olika punkter som han själv försöker hålla som riktlinjer i sitt arbete som landskapsarkitekt.

Jag har samlat dessa tio begrepp från föreläsningen i en lista nedan. Begreppen är på engelska, som i den ursprungliga föreläsningen.

The big idea. Utforma en huvudidé och håll dig till den.

Listen to the site. Lyssna på området, dess historia och annat den har att berätta.

Large scale. Skissa i en stor skala för att du inte ska tappa bort dig i små detaöjer och desig i det skedet då du ännu skall fokusera på idéer.

Borrowed landscape. Ta in den omgivande landskapet i det landskap du jobba med.

Easy touch. Gör inte onödigt stora förändringar, jobba inte bort från det som redan finns, jobba med det.

Generous sizes. Arkitekter måste ofta utgå från människans storlek då de arbetar, speciellt inomhus. Inom landskapsarkitekturen bör man däremot komma ihåg att utomhus bör allting generellt vara större för att ge en effekt.

Design with dusk. Jobba med skymningen, det är en viktig del av dygnet då saker och ting ser väldigt annorlunda ut än vid ljus och mörker.

Levels. Höjdskillnader, ta vara på de möjligheter höjdskillnader skapar.

Mind the edges. Det är längs med kanterna var människor vill vara. Exempelvis ett öppet plaza, människor vill vistas vid kanterna för att se vad som försiggår i mitten.

Re-use. Återanvänd.

Föreläsningen med dessa tio punkter väckte mitt intresse och jag tyckte att detta var värt att fokusera på i min lilla studie samt presentation av Thorbjörn Andersson. Eftersom vi alla är unika har vi naturligtvis alla vårt unika arbetssätt. Och för en studerande inom landkspsarkitektur finns väl ingte som är mer värdefullt än att ta del av erfarna landskapsarkitekters främsta råd.


Videon av föreläsningen som hölls av Thorbjörn Andersson i Ljubljana, Slovenien i maj 2019 kan hittas på Landezines hemsida på följande adress: https://landezine.com/10-notions-on-landscape-architecture-thorbjorn-andersson/

Det fantastiska trädet. (8.11)

Vi diskuterade om konst som kan ses i vårt vardagliga liv och kunde konstatera att det är rätt försiktiga verk vi får ta del av och att det kunde finnas betydlgt mer konst i bland annat gatubilden.

Ett återkommande tema för den konst vi tagit del av är trädets betydelse i det finska landskapet och en slags hyllning till det.

Trädet. Ett återkommande tema inom konst som tar ställning till landskapet. Flera finska konstnärer gör verk där trädet ingår. Det kan vara allt från träd som enskilda individer, trädet som del av en större helhet, skogen. Skogsskötsel och skogsavverkning lyfts också fram. Trädets samspel med naturfenomen som sol, regn och vind.

Det mest intressanta verken är där man följer ett träds liv under en längre period och under olika årstider. Jag har själv alltid fascinerats av stora träd. Hur de överlevt så mycket och fortfarande står kvar så oberörda. Speciellt intressant var den finska fotografen Taneli Eskolas verk Tamme-Laurin tapaus där han beskriver sin upplevelse med en stor ek i Estland. Detta fick mig osökt att tänka på hur jag själv beundrade den stora eken på vår gård. Ett halvt år efter att jag hade flyttat till mitt nuvarande hem röjde jag undan alla syrener som växte tätt intill ekens stam, på en fem meters radie. Jag minns fortfarande wow-effekten som kom då jag backade många steg och för första gången kunde se eken som en helhet, med den vackra stammen. Den var så otroligt vacker och sympatisk i sin enkelhet och varje gång blicken vänds mot den ståtliga eken är känslan alltid den samma, rofylld och tillfreds.

Bild: Linda Kaira.

Är byggnaden landksapet eller en del av det? (27.9)

En välkänd kritiker av landskapsarkitektur, Caroline Constant, har skrivit en artikel om det omtalade Barcelona Pavilion i Barcelona. Constant skriver om Barcelona Pavilion utgående från påståendet att Barcelona Pavilion är en del av trädgården. Inte en byggnad i en trädgård som på så vis är en del av helheten utan hon menar att Barcelona Pavilion är landskapet, inte bara en del av det.

Spontant känns det som att detta inte går hem. Eller gör det? Tankarna är tudelade. Samtidigt som påståendet om att Barcelona Pavilion är ett landskap eller en trädgård känns påtvingat, kan jag inte låta bli att delvis hålla med. Dock, kan det konstateras att detta påstående i sådana fall kan implementeras på många olika byggnader. Kanske det är precis vad vi skulle göra? Försöka se byggnader som landskap.

Bildkälla:https://superarchitects.tumblr.com/image/76134470076

Jag låter texten och tankarna smälta en tid och stöter sedan på bilden ovan. Den för mina tankar tillbaka till Barcelona Pavilion och Constants påstående om att byggnaden är landskapet. Jag börjar förstå påståendet mer och mer. I den avskalade byggnaden som saknar många praktiska måsten såsom tvättmaskiner och tamburmattor och allt det där andra som gör ett arkitektoniskt verk mindre romantiskt för varje bit man lägger till, där kan jag se mer och mer av landskapet i byggnaden.

Människans kulturella arv i en trädgård (25.10)

Under en diskussion om olika artiklar från böckerna Nature and Ideology och Enviromentalism in Landscape architecture dök det upp många intressanta ämnen. Jag kommer främst att fokusera på de kulturella aspekterna eftersom jag själv läst artikeln Wild Gardens and the Popular American Magazine 1890-1918 av Virginia Tuttle Clayton, en av artiklarna ur boken Nature and Ideology.

Min sammanfattning av det vi diskuterade är att den natur vi känner igen är en del av vår identitet. Den natur vi räknar som ”vår egen” kan fungera som en inkörsport i våra liv, för att presentera de ideologier vi anammar. Ett enkelt exempel är en välstrukturerad, slipad trädgård med regelrätt beskurna träd, trimmade häckar och rensade rabatter. Här finns inte plats för en vissnad blomma eller en murknande gren. Det är knappast bakgården till ett förfallet höghusområde. Den representerar troligtvis ett folk eller en institution med struktur och ordning. Vi vill känna att den omgivning vi kallar vår, representerar oss.

Vilket leder mig in på följande iakttagelse som gjorts av flera kursdeltagare, som alla läst olika artiklar. Trädgården användes som ett verktyg i spridandet av nationalistiska och till om med rasistiska tankar. Virginia Tuttle Clayton tar upp invandringen till Amerika i förhållande till trädgårdsanläggning och invandrarfientliga påståenden om att endast så kallade infödda amerikaner kunde förstå sig på ursprungsarternas skönhet. Synnerligen rasistiska tankar och påståenden som knappast hade publicerats i nutid.

Det framkommer även att något som lyfts upp i ovannämda artiklar är bevarandet av naturen. Ingen mindre än President Roosevelt var intresserad av att bevara ursprungsarter genom att använda dessa inom trädgårdsanläggning. Och han var inte ensam. En populär trend var att anlägga en så kallade vild trädgård på sin egen tomt eller bakgård, där ursprungsarter skulle användas, för att öka spridningen av dessa och på så sätt försöka garantera arternas överlevnad.

Avslutningsvis vill jag påstå att det då, nu och alltid varit en del av människans natur att låta sina tankar och värderingar på något vis avspeglas i allt det hen rör eller gör. Var sig det är en, bok vi skriver, kläderna vi bär, bilen vi kör eller landskapet vi kallar vårt.

 

 

Ympäristöestetiikka on osa misema-arkkitehtuuria (22.11)

Ympäristöestetiikka tutkii luonnon ja kulttuuriympäristöjen esteettistä arvottamista, kokemista ja määrittelyä sekä arkipäivän esteettisiä kysymyksiä. Akateemisen estetiikan yhtenä sivuhaarana se alkoi kehittyä 1960-luvun lopulla yleisen ympäristöherätyksen aallossa. Myöhemmin siitä on muodostunut yksi estetiikan pääsuuntaus, ja sen kautta esteettisen tarkastelun piiriin on noussut tutkimuskohteita ja kysymyksenasetteluja, jotka ovat merkittävästi rikastuttaneet estetiikan kenttää ja tutkimusta. Petteri Kummala (julkaistu 30.3.2012).

Tulkitsen tämän niin, että ympäristöestetiikka analysoi ympäristöä sen ulkomuoto lähtökohtana. Onko ympäristö kaunis vai ruma ja kaikkea siltä väliltä. Jos maisema-arkkitehdin tehtävä on luoda hyvää ympäristöä, en voi mitenkään kuvitella maisema-arkkitehtuuria ilman ympäristöesteettistä ajattelua. Esteettisyys ei suinkaan aina ole se tärkein lähtökohta mutta itse pyrin ainakin tekemään jokaisesta kohteesta mahdollisimman houkuttelevan estettisesti.

Asiasta ei siis ole epäilystäkään. Ympäristöestetiikka ja sen ymmärtäminen on tärkeä osa maisema-arkkitehdin työtä.

Näkemämme ja kokemamme asiat vaikuttavat elämäämme ja elämisen laatuumme. Jos syömme hyvin vatsamme voi hyvin ja saamme mielihyvää tästä tunteesta sekä siitä että nautimme ruuasta joka maistuu hyvälle. Tämä vaikuttaa elämänlaatumme positiivisesti. Jos kotimme on sisustettu mieleisllämme väreillä ja esineillä viihdymme luultavasti paremmin kuin vastakohtaisessa tilanteessa. Jos käytämme vaatteita jotka sopivat kooltaan ja ovat mieleisemme värisiä- ja muotoisia, tuottaa se meille luultavasti mielihyvää ja vaikuttaa elämänlaatuumme positiivisesti. Jos liikumme töihin, ulkoilemme ja vietämme muuta vapaa-aikaa tiloissa jotka ovat kauniita ja viihtyisiä eikö sekin tuota meille mielihyvää ja vaikuta elämänlaatuumme positiivisesti? Luultavasti. Melko varmasti. Tässä vaiheessa on tietenkin hyvä muistuttaa että ensin on tietenkin täytettävä turvallisuuden ja toimivuuden kriteerit mutta jos nämä kaksi perustarvetta ovat kohdillaan olen vakaasti sitä mieltä että esteettisyyden tarve ei tule kaukana perässä. Lainatakseni Ossi Naukkarista artikkelissa Esteettisen jalanjäljen jäljillä: jos ja kun ympäristön esteettinen laatu vaikuttaa elämisen laatuun, esteettisyyden käsittelyä ei pitäisi sivuttaa missään, missä vaikutetaan ympärsitön tilaan. 

Väitän myös että esteettisesti houkuttelevalla ympäristöllä on suurempi todennäköisyys selvitä. Tarkoittaen että ihminen mitä todennäköisemmin varjelee paremmin etsteettisesti houkuttelevaa ympäristöä kuin sellaista ympäristöä joka ei ole esteettisesti kovinkaan puhutteleva.

 

Bloedel Reserve- ett av våra främsta landskapsarkitektoniska verk i modern tid (4.10)

Vad gör Bloedel Reserve till en av de centrala landskapsarkitektoniska verken i modern tid?

Bloedel Reserv är starkt förknippat med en sublim känsla. Besökaren eller åskådaren lämnas med en överväldigad känsla av storhet inom sig. Denna överväldigande känsla har nödvändigtvis inte med landskapets estetik att göta, utan snarare stämningen och de känslor och tankar den väcker om områdets historia och naturen i sin helhet. Med detta syftar jag på Richard Haags sätt att genom att bevaraoch restaurera, framhäva områdets historia, snarare än att försöka sudda ut gammalt och göra nytt. Exempelvis har man sparat element som framkommit då delar av skogen både fällts och brunnit ned och på så vis delvis förstörts för att sedan väx upp igen. Att framhäva dessa olika händelser och tider i skogens historia, är en viktig del av planeringen och förverkligande av Bloedel Reserv.

Det som kanske gör platsen så egendomlig och som bidragit till verkets framgång är det faktum att Richard Haag jobbade på stora delar av Bloedel Reserve handgripligen. Han åkte ut till ön där Bloedel Reserve är beläget och jobbade på den stora helheten tillsammans med trädgårdsmästaren xxx. Bit för bit tog de sig an den stora helheten och skapade ett litet rum efter ett annat. Haag hade nog gjort en helhetsplan över Bloedel Reserve men den bestod främst av skisser. Arbetssättet var alltså väldigt fysiskt ovh ytterst närvarande, något som alltid ger mest resultat men sällan utövas tillräckligt. Att befinna sig i landskapet om och om igen, uppleva olika väder och årstider, solen som ligger på olika vis i förhållande till landskapet, är en oerhörd resurs i arbetet och måste oundvikligen spela en stor roll för slutresultatet.

Linda

 

Landskapsarkitektur- ingen bekväm konstform. (11.10)

I följande blogginlägg kommer jag att diskutera landskapsarkitektur som konstform. De utmaningar samt möjligheter ett landskasarkitektoniskt objekt kan tänkas stå inför.

Landskapsarkitektur som konstform är ett väldigt brett koncept och har således oändligt med utmaningar och möjligheter.

För enkelhetens skull, låt oss jämföra ett landskapsobjekt som konstverk med en tavla. En konstnär som vill förmedla en känsla och ett budskap med hjälp av en akvarellmålning har en kanvas, färger och sin själ. Genom att komponera färger i valda former med olika penseldrag kan hen framföra sitt budskap i en tvådimensionell tavla.

Sedan har vi landskapsarkitekten. En fysisk, geografisk plats med dess former, färger, dofter och övriga intryck. Eventuellt en mängd av befintliga material som skall bevaras, exempelvis träd och buskar, stenar och andra ytor, vatten, gräs, mossa. Djurliv. Människor. Listan är oändlig. Dessa är eventuella befintliga element. Sedan skall landskapsarkitekten omforma detta till något nytt genom att bevara, ta bort, eller tillägga, för att skapa sitt konstverk.

Låt oss sedan ställa frågan, vilka är de största utmaningarna jag står inför då jag vill skapa i form av landskapsarkitektur?

Till att börja med kan vi diskutera publikens kunskap om målet, eller bristen på kunskap. Ett landskap kan berätta mycket men inte allting. Kunskap kan ibland vara avgörande för att publiken skall förstå syftet med verket. Vet de varför? Låt oss ta ett så utslitet exempel som ett öppet fält med vildvuxet gräs, ett gammalt järnvägsspår som inte längre används. Sönderfallna byggnader eller egentligen bara spillror av dem, tegelhögar. Innan det en metallport med en välkänd text som inte undgått någon. Vi vet alla var denna plats finns och de där ödesdigra fälten och spillrorna av byggnader berättar oändligt många historier eftersom vi alla vet. Vi vet varför, vad, när och hur. Och allt det vi vet gör vår upplevelse av ovannämda landskap.

Ett landskap förändras konstant, ett faktum som inte går att komma ifrån. Vi kan underhålla, sköta, trimma och slipa men det förändras oavsett vad vi gör eftersom allting levande förändras varje sekund. Väder och vind hjälper till på traven och samma version av verket går inte att uppleva från en dag till en annan. Inget är bestående.

Och de största möjligheterna med att skapa landskapsarkitektur som konst? De jag just räknat upp. Utmaningarna och möjligheterna är desamma. Oavsett vilka detaljer jag räknar upp, kommer en utmaning samtidigt att vara en möjlighet. Med oerhört mycket utmanigar, arbete och ansvar kommer lika mycket möjligheter, rikedom och framgång. Ett landskapsarkitektoniskt verk som anses lyckat av sin skapare, har förmodligen genomgått väldigt många morgångar och mycket hårt arbete för att uppnå sin framgång. Och det är enligt mig charmen med landskapsarkitektur, att man verkligen måste jobba hårt för att lyckas. Det är en obekväm konstform för en hård arbetare. Och när man väl lyckas, lyckas man väl.

Linda, landskapsarkitekturstuderande och konstnörd.

 

Att våga säga sin åsikt i en kritisk analys

Annus artikel om Åvik lekpark är en väldigt beskrivande text men känns dock mer som ett referat än en kritisk analys av parken. För att hänvisa till Markku Ihonens presentation om god kritik kan det konstateras att artikeln om Åvik lekpark inte riktigt framför kritikerns subjektiva åsikter. Detta hade dock kunnat vara början på en bra kritisk analys eftersom en sådan innebär att kritikern, för att återigen hänvisa till Ihonens text, först studerar konstverket in och ut innan en kritisk analys av verket kan göras. Det framkommer dock att skribentens analys av lekparken är en positiv sådan, av de fåtal superlativ hon valt att använda men i en kritisk analys kunde dessa definitivt vara fler.

I sin analys av Tölövikens park har Annina smidigt börjat med att nudda i parkens historia innan hon gått vidare till den kritiska analysen. Här saknade jag dock en lite bättre beskrivning av nuläget, det Annu däremot hade lyckats med väldigt bra. Det känns som att den kritiska analysen påbörjas trots att läsaren inte vet vad man snackar om. Nu råkar ju Tölövikens park vara ett landskapsobjekt som knappast undgått någon inom branschen men en kritiker ska inte utgå från att läsaren sett eller besökt platsen som diskuteras. Å andra sidan kan man kanske konstatera att beskrivningen av parken kommer an efter att analysen framskrider. Den kritiska analysen är rätt lyckad och Annina har presenterat sin subjektiva åsikt om objektet. Men att presentera allmänhetens åsikt om parken är något som torde ha lämnats bort eftersom detta skalla vara hennes personliga analys, inte allmänhetens, något som även poängteras i Markku Ihonens text om bra kritik. Anninas analys av Tölövikens park är dock välstrukturerad och tydlig, även detta viktigt i en god kritisk analys enligt Ihonen.

 

Förväntningar och inlärningsstrategi

Jag skulle säga att två av tre  kunskapsmål för kursen är sådana ämnesområden jag inte varit i kontakt med innan detta. Det som dock hänt är att jag analyserat och diskuterat landskapsarkiteknoniska verk. Dock måste jag konstatera att nivån av min egen analys och diskussion i dessa sammanhang säkert varit lägre än nivån som kommer krävas, om inte under, vid slutskedet av kursen. Och då har jag ju kommit till rätt plats, eftersom jag har mycket att lära mig. Men att uppmärksamma, analysera och diskutera skapade verk av olika slag är generellt något som intresserar och är därav inte helt främmande för mig.

Jag ser särskilt mycket fram emot att lära mig mer om punkt nummer tre. Jag är redan aktiv inom yrkeslivet inom samma område men behöver så mycket mer kött på benen då det kommer till kritiskt tänkande inom landskapsplanering och landskapsarkitektur. Jag har många gånger märkt att jag har svårt att gå in på djupet i min analys av ett planerat landskapsobjekt. Jag kommer under hösten att ha arbetsuppgifter där jag definitivt måste bemästra kritsikt tänkande och analyserande av landskapsarkitektoniksa verk.

Min strategi för att nå de mål som utsatts är helt enkelt att försöka lyssna och repetera så mycket som möjligt. Det vill säga lyssna tillde budskap som kommer via kursmaterial och övriga studeranden, ta till mig det väsentliga och upprepa detta i mina egna kritiska analyser och texter. Dessutom tycker jag att Hyvä kritiikki texten av Markku Ihonen. Det kommer vara en bra luntlapp att ha i bakfickan inför varje skrivuppgift.

Flamängen- go big or go home!

Flamängen (Leimuniitty) i Hagalund, Esbo, har återfått sin forna glans då man i de nya planerna av parken, restaurerat befintliga element ur landskapsarkitekt Jussi Jännes planer från 1959.
Jussi Jännes handstil har präglat landskapsplaneringen av Hagalund från femtiotalet till modern tid, då man även idag allt mer valt att respektera och bevara den så kallade trädgårdsstadens ursprungliga anda. Under sin tid som landskapsarkitekt stod Jännes för 80 olika planeringsobjekt i Hagalund.
Flamängens öppna stora gräsfält ger i sin enkelhet en känsla av frihet och ger utrymme för rörelse, här finns det plats, för alla. Jag kan dock inte låta bli att fundera på det finska, väldigt varierande klimatet, och frågar mig själv om denna stora, öppna park är en plats lämpad för vistelse under alla årstider? Kanske inte.
De öppna stora ytorna möjliggör dock de stora, kraftfulla planteringarna. Ibland handlar det om kvantitet, go big or go home! Det här är rätta platsen för massiva planteringar där en enkel planta hade haft lite att komma med. Men tillsammans i en grupp på hundratals plantor av samma sort har de mycket att säga. De enkla, för Hagalund karakteristiska formerna kan urskiljas på håll i dessa grupper av växter, planerade så att blomsterprakt och färg äger rum från tidig vår till sen höst.

Bild: Leimuniitty, worldorgs.com.

Vatten är också ett centralt element i den förnyade parken. En konstgjord å har skapats för att hantera eventuella översvämningar från viken intill. Den praktiska funktionen är knappast något en tänker på, då man vid skymningen kan sätta sig på de intill liggande trapporna, som i publiken av en amfiteater, för att beundra skådespelet av vatten och ljus.